När Albert Einstein dog ville många forskare komma åt hans hjärna för att eventuellt undersöka den på cellnivå. Tanken om ett 6-mikrometer tjocka tvärsnitt av hela Einsteins hjärna, skulle ha varit kittlande för en gammal histolog även om det skulle ha tagit flera månader.
I allas förundran och tvärt emot deras förväntan var varken vikten eller överskridande antal nervceller av hjärnan imponerade på forskarna utan överskott av immuncellerna i hjärnan d.v.s. gliaceller (lim på latin).
Kunskapen om inflammation i hjärnvävnader och dess samband med immunceller däribland astrocyter och mikroglia celler, gav forskarna så småningom hopp om att lösa gåtan med neurodegenerativa sjukdomar. Vetskapen om att det är immuncellerna som ligger bakom inflammation i hjärnan, är i sig själv en fantastisk kunskap som har öppnat för nya kliniska behandlingar vad gäller autoimmunitet och inflammation i hjärnan p.g.a. glicellaktivering.
Länge trodde man att hjärnans funktioner enbart handlade om nervceller, synapser och signalsubstanser. Men utveckling inom neurovetenskap har visat oss i de senaste tider hur hjärnans immunceller som är 10 gånger fler än nervcellerna, är avgörande för en välfungerande hjärna. Vi har Albert Einsteins hjärna att tacka för upptäckten – hans hjärna hade betydligt fler immunceller än hos människor i allmänhet. Det var eventuellt de höga antal astrocyter hos Einstein som väckte nyfikenheten hos forskarna för en vidare undersökning av gliaceller. Nya forskningsrön började emellertid att publiceras om dessa specialiserade celler och deras väsentliga roll. Resultaten förändrade radikalt vår uppfattning om våra gliaceller och deras inverkan i ett neuro-nätverket och hjärnans optimala funktioner som har visat sig på följande sätt:
- Astrocyter har en dramatisk inverkan på kognition, minne och inlärning.
- Astrocyter hjälper nervceller att fungera på topp genom att underlätta kommunikationen mellan nervceller, skydda deras hälsa och rensa bort slaggprodukter i hjärnan.
- De hjälper till med produktionen av nervcellernas tillväxtfaktor BDNF för att upprätthålla hjärnfunktionen.
Det som tidigare betraktades som “ett lim” i hjärnan för att hålla ihop nervcellerna, visade det sig vara huvudaktören hos Einsteins fantastiska hjärna. Han hade inte bara ett enormt stort antal astrocyter, utan fick behålla dem friska in i sitt sista andetag i livet. Vad innebär det egentligen? Är det våra nervceller eller gliaceller som är mest känsliga för åldrandet? Vilka ska vi vara mest rädda om så länge vi är friska? Vilka är de faktorer som påverkar deras hälsosamma livslängder?
Det verkar att det är mest immunsystemet i hjärnan som mest behöver skyddas mot åldrande då kan de i sin tur skydda nervcellerna och rädda hjärnans exekutiva funktioner! Tydligen kommer att bli allt vanligare att höra Termen “immunföryngring”, samma system som aktiveras hos växtriket varje vår. Är det inte fantastiskt!