Fakta om kalcium, kalk (Ca)

Historik
1808 Isolerar Davy kalcium och några andra mineral genom elektriska experiment
1905 Finner Delezenne att kalcium är viktigt vid blodkoagulering och proteolys
1925 Upptäcker Loewi att alla djur behöver kalcium i kosten
1959 Upptäcker Rasmussen PTH (parathormon)
1967 Upptäcker Coop calcitonin
1970 Beskriver Chemy calmodulin

Kemi
Kalk är en komponent i bättre kalksten och i människans skelett. En vuxen människa har ca 1 200 g kalcium i kroppen. Detta finns till 98–99 procent i skelett och tänder. I genomsnitt förflyttar sig 700 mg in och ut ur skelettet varje dag. Resten används i nervsignaler, muskelkontraktion, blodkoagulering och diverse enzymatiska processer.

Upptag sker främst i tunntarmen och kan variera från 10–50 procent. 50 procent av kalk är bundet till albumin. Kalcium utsöndras främst genom tarmsystemet med avföringen men också en del genom urinen. Kalciuminnehållet i blodet bör vara 10–11 mg/100 ml. Upptag av kalk från kosten varierar mellan 4–30 procent. Det ligger mellan 4–15 procent p.g.a. att saltsyraproduktionen är nedsatt eller att saltsyra (HC1) saknas. Parathormon (PTH) reglerar hur mycket som cirkulerar i kroppen och återanvänds via njurarna.

Överskottskalk utsöndras via tjocktarmen. Övervägande mängder kalium och magnesium ska finnas på insidan av cellerna, och den allra största delen av kalcium ska finnas utanför cellerna. Om för mycket kalcium kommer in i cellen blir det en sämre cellulär kommunikation och detta leder till en tidigare celldöd.

Funktion
Kalcium är viktigast för rörelseförmågan, skelettet och den neuromuskulära apparaten.
Under första levnadsåret byter kroppen ut 100 procent av det kalcium som finns i kroppen. I motsats till det är det endast 18 procent som byts ut årligen hos gamla människor. Mängden kalcium som finns utanför skelettvävnaden uppgår förmodligen bara till omkring 10 g hos en normal person men reglerar ändå både hjärtslag, nervimpulstransmission, muskelsamman -dragning och blodkoagulation. Det krävs stora mängder kalcium för såväl syntes och frisläppande av nervernas transmittorsubstanser som själva muskelkontraktionen.

Paradoxalt nog ökar nervernas retbarhet vid lågt serumkalcium (S-Ca), så att t.ex. ihållande kramp (tetani) kan uppstå. Den kan drabba muskulaturen i luftstrupen (laryngospasm) varvid patienten kvävs. Även växtvärk har samband med lågt S-Ca. Högt S-Ca minskar nervernas retbarhet och har en stabiliserande verkan, varför kalk är allmänt lugnande för nerverna. Det hjälper såväl vid insomningssvårigheter som vid muskelryckningar samt bidrar till att upprätthålla en regelbunden hjärtrytm. Många enzymer aktiveras av kalk. I dess närvaro avgiftar C-vitamin många skadliga ämnen.

Kalcium förebygger Alzheimers sjukdom genom att den aktiverar kolinacetylasenzym som bidrar till bildning av acetylkolin, en nyckelsubstans i hjärnan. Kalk skyddar också mot allergi och infektioner eftersom det minskar kroppens mottaglighet för allergen och virus. Det skyddar dels genom att fungera som cement mellan de enskilda cellerna och dels genom att minska genomträngligheten hos själva cellmembranen. Kalk aktiverar protrombin som omvandlar fibrinogen till fibrin. Blodets koagulation är kalkberoende och kalken hjälper till att reglera blodets syra-/basbalans. Det spelar en viktig roll vid celldelning och muskeltillväxt samt ger i övrigt ett friskt blod och en frisk hy. Det stödjer också kroppens förmåga att tillgodogöra sig järn.

Nästan alla kroppens kalciumkomponenter återfinns i tänderna och i skelettet. Det är dock i muskelvävnaden som kalcium spelar en aktiv roll i många enzymreaktioner. Kalcium aktiverar vissa enzymer och hjälper till med att transportera näringsämnen genom cellmembranen. Dessutom bidrar kalcium till koaguleringen av blodplättarna (trombocyterna), muskelkontraktion, blodets pH-reglering, järnbehovet och stabiliseringen av hjärtslagen.

Hjärtslagsfrekvensen kontrolleras av ett i hjärtat befintligt elektriskt center kallat “AV-knutan” eller “atrioventrikulär knutan” som tillsammans med huvudsakligen “sinusknutan” ingår i det retledningssystem som reglerar hjärtats rytmiska arbete. Kalcium utgör en viktig grundkomponent och är involverat i transmissionen av nervimpulser i detta system. Kalcium bildar också ett cellulärtb cement kallat ”grundsubstans” eller ”intercellularsubstans”, vilket hjälper till med att hålla celler och vävnad samman.

Motion ökar rörligheten och omsättningen av kalcium, som är en förmedlande länk till muskelcellerna, och förbättrar därigenom förmågan till sammandragning och avslappning hos både hjärta och övriga kroppsmuskler. Detta kan vara en förklaring till varför motion tycks bidra till en minskning av olika hjärtproblem.

Bisköldkörtlarna, som är belägna på sköldkörteln, utsöndrar ett bisköldkörtelhormon, “parathormon”, “PTH” eller “paratyrin”. Om kalciumhalten i blodet sjunker och blir onormalt låg, stimuleras hormonfrisläppandet av kalcium från benstommen men njurarna stimuleras också att ta upp kalcium, som filtreras genom dessa på sin väg mot utsöndring. Samtidigt ökar utsöndringen av fosfor för att upprätthålla en riktig kalcium/fosforbalans. Om kalciumnivån ökar och blir onormalt hög aktiveras ett sköldkörtelhormon, “kalcitonin”, som sätter stopp för frisläppandet av kalcium från benstommen. De relativa nivåerna hos dessa båda, i kroppen cirkulerande hormoner, regleras automatiskt för att upprätthålla normala kalciumnivåer i blodet. Många andra hormoner såsom kortisol (hydrokortison) och insulin samt flera tillväxthormon kan också påverka kalciumomsättningen.

• Kalcium behövs för produktion av adenosintrifosfat (ATP), kroppens energimynt
• All nattlig benkramp orsakas inte av kalcium- och/eller magnesiumbrist, Viss kramp kan bero på dålig cirkulation och kan ofta avhjälpas med extra tillskott av E-vitamin
• Uppmuntrande resultat från omfattande undersökningar har framkommit som tyder på att många muskel-/skelettsmärtor antingen kan lindras eller helt elimineras med hjälp av kalciumtillskott, Tillskott av D-vitamin, vilket förbättrar kalciumomsättningen, har också givit positiva resultat
• 90 procent av alla kvinnor i klimakteriet förlorar ansenliga mängder benvävnad och 25 procent av alla kvinnor i 60-årsåldern minskar i längd med påföljande smärta och deformering. Osteoporos (benskörhet) svarar för > 8 miljoner spontana frakturer per år hos kvinnor i USA
• Avkalcifiering av tandbenen leder till tandköttsinflammation (gingivit) och därmed till tandlossning, Periodontit (pericementit, peridentit eller rothinneinflammation) utgör en förelöpare och därmed förvarnare till osteoporos (allmän benskörhet), När kalciumintaget i kosten är bristfälligt och då intaget av fosfor är för stort, uppstår en obalans som orsakar mineralutarmning av tandbenet
• 10 patienter som fick extra tillskott av 1 000 mg kalcium per dag under 6 månader uppvisade en minskning av tandköttsinflammation med mindre tendens till tandlossning
• Man uppskattar att 15 procent av de dödsfall som orsakas av någon hjärtsjukdom i områden med “mjukt” (kalkfattigt) vatten skulle kunna undvikas om de i stället drack ”hårt” (kalkhaltigt) vatten
• En riktig kalciumbalans hindrar bildandet av njursten hos patienter med vissa mag-/ tarmåkommor, bukspottkörtelrubbningar och leverstörningar, En god balans hindrar också absorptionen av skadliga miljögifter såsom kadmium och bly
• Ökat intag av kalk från maten eller kosttillskott minskar risken för övervikt samt bidrar till viktminskning hos de som är överviktiga

Masaistammen i Afrika är världens största konsumenter av kalcium. De får i sig ca 5 000 mg per dag från mjölkprodukter. De lever till ca 40 års ålder. Amerikaner konsumerar i genomsnitt 800 mg per dag och japaner 400 mg per dag från maten.
Överskottskalk kan lättare tas hand om under barndomen och tonåren. Vid vuxen ålder är det lätt att överskottskalk ackumuleras i vävnad som njurar, hjärtklaffar och blodkärl.

Bristsymtom och terapeutisk användning
Kalciumtillskott kan vid sidan av ovanstående besvär vara till hjälp vid:
• Benbrott och andra läkningsprocesser (1 500–2 000 mg)
• Osteoporos, osteomalaki (1 500–2 000 mg)
• Skydd mot tjocktarmscancer (500–1 000 mg)
• PMS (1 000–1 500 mg)
• Högt blodtryck (1 000–1 500 mg)
• Skydd mot preeklampsi (1 000–1 500 mg)
• Övervikt (1 000–1 500 mg)
• Sömnbesvär (500–1 000 mg före sängdags)
• Sköra naglar
• Blödande tandkött
• Muskelkramp
• Karies
• Oregelbundna hjärtslag
• Pica (extremt begär att äta något som inte kan räknas till mat, som ex. vissa gravida)
• Nervositet, lättretlighet och grinighet
• Ögonlocksryckningar
• Domningar och stickningar i armar och ben
• Ångest
• Förhöjda binjure- och sköldkörtelfunktioner
• Allergier
• Blytoxicitet
• Förhöjda kolesterolvärden
• Problem med blodkoaguleringen

Terapeutisk användning (inte relaterad till bristsymtom)
Vid njurinflammation, allergi, diabetes, och bruk av sömnmedel eller lugnande medel, celiaki, Ménières sjukdom, smärtlindring, njursten (kalciumcitrat), eksem, PMS, ledgångsreumatism, förebyggande mot tjocktarmscancer, högt blodtryck, oförklarlig trötthet, ögonlocksryckningar.

Ökad risk för att utveckla brister
Personer som löper störst risk för kalciumbrist är:
• Tunna och smala kvinnor
• Kvinnor med riklig mens
• Alla äldre människor, speciellt kvinnor över 50 år
• De som intar kortison, vattendrivande läkemedel och aluminiumhydroxidantacida
• De som inte utsätter sig för solen, inte tar D-vitamin och inte motionerar regelbundet
• Personer med saltsyrebrist
• De som har opererat bort delar av magsäcken
• De som äter mycket protein i kosten
• De som äter stora mängder sädesprodukter och/eller spenat (rika på fytat)
• De som har diabetes, njur- eller sköldkörtelsjukdomar
• De som har högt intag av salt, alkohol, läskedrycker, tobak eller kaffe
• Människor med benskörhet i familjen
• De som intar tetracyklin eller erythromycin, metotrexat, isoniazid eller cycloserin
• De som använder laxermedel eller mineralolja regelbundet

Bästa källorna för kalcium (mg/100 g) i Sverige

Dosering
RDI: 1 200 mg i födan och ev. tillskott.
ODI: 400–1 000 mg genom tillskott, beroende på hur mycket man får genom kosten och vilka behov man har. Totala intaget, inklusive intag från kosten och tillskott, borde vara 1 500–2 300 mg.
TDI: 600–2 000 mg genom tillskott.

Intag av kalcium i tillskott kan vara lika eller dubbelt så stort som intaget av magnesium. Kombineras gärna med 20–50µg D-vitamin, 2–6 mg bor, 200–500µg K-vitamin och mineral för att få maximal förstärkningseffekt på skelettet.

Vid långvarig kalciumbrist kan man ladda kroppen med höga doser kalktillskott (1 000–2 000 mg), samt D-vitamin (20–50 µg) och magnesium (400–800 mg) under 2–4 månader, sedan sänka kalciumtillskottsnivån till hälften i samband med ett fortsatt intag av magnesium, D-vitamin och andra tillskott. Långsiktig supplementering av kalk bör vara i ett 2:1 eller 1:1 förhållande till magnesium. En hårmineralanalys kan ge riktlinjer för intag som förbättrar förhållanden mellan Ca: Mg och Ca: P.

Gravida kvinnor har ökat kalciumbehov och rekommenderas kalcium och mineraltillskott. Om man är känslig eller allergisk mot mjölkprodukter eller ost och undviker det, får man i sig mycket mindre kalk, kanske 400– 800 mg dagligen istället för 800–1 200 mg om man konsumerar mjölkprodukter och ost.

Amerikanska kalciumforskaren dr Robert Heaney påstår att stenåldersfolket och våra genetiska behov av kalcium ligger på 2 000–3 000 mg dagligen. En del primitiva grupper som anses vara mycket friska, t.ex. Okinawafolket dricker dagligen ett mycket kalciumrikt vatten. Behov av kalk i kosten påverkas också mycket av tillgång till solexponering eller D-vitamin. D-vitamin har en avgörande betydelse för hur mycket kalk kroppen kan absorbera och använda.

Toxiska doser
Över 2 500 mg per dag kan ställa till besvär hos känsliga personer eller personer med mineralobalanser.

Kontraindikationer
Hyperparatyreoidism, osteolytisk cancer (upplösning av bindväven), låga magnesiumvärden.

Akuta reaktioner vid överdosering
Trötthet, likgiltighet.

Reaktioner vid långvarig kronisk överdosering
Tidiga tecken vid kronisk överdosering är: förstoppning, muntorrhet, ökad törst, huvudvärk, aptitlöshet, trötthet, mental depression, metallsmak i munnen.

Interaktion med läkemedel
Positiv interaktion/ökat behov av tillskott med: analgetika, anestetika, antiarytmika, antibakteriella medel, antiepileptika, antihypertensiva medel, antiinflammatoriska och antireumatiska medel, antimykotika, hjärtglykosider, kolesterol- och triglyceridsänkande medel, kortikosteroider för systemiskt bruk, laxantia, medel mot tuberkulos, medel vid diabetes, neuroleptika, östrogen.

Negativ interaktion/undvik tillskott: antibakteriella medel, betareceptorblockerande medel, diuretika, kalciumantagonister, kortikosteroider för systemiskt bruk, laxantia, medel vid skelettsjukdomar, tyreoideahormoner.
Blandad interaktion: antacida medel, cytostatika, hjärtglykosider, medel vid magsår. Alla medel som sänker eller blockerar saltsyraproduktionen orsakar minskat upptag av kalk.

Interaktion med näringsämnen
För upptag av kalcium behövs magsyra, proteinkällor från maten, fibrer och D-vitamin. Intag av kalciumrika födoämnen eller tillskott kan minska upptaget av järn, jod, koppar och zink. Höga intag av magnesium, zink, fibrer och oxalater minskar upptag av kalcium.

För hög eller låg ratio mellan kalcium och nyckelsynergister fosfor (P) och magnesium (Mg) påverkar upptag av kalk. Ca: P borde vara 1:1 och Ca: Mg 2:1. D- och K-vitamin reglerar kalciumanvändning för olika behov i kroppen och är viktigt för att skapa en stark benstomme.

• Vuxna får ofta bara mellan 30–70 procent av sitt dagliga kalciumbehov via en normal blandkost. Den mängd kalcium som absorberas är också avhängigt av andra kostfaktorer såsom C- och D-vitamin-, protein-, oxalsyra- och fytinsyrainnehållet, liksom graden av fysisk aktivitet, C- och D-vitamin samt tillräckligt med fullvärdiga proteiner i maten är en förutsättning för att absorptionen av kalcium ska vara tillfredsställande, För mycket kalcium i kosten kan hindra eller komma i konflikt med zinkabsorptionen och störa magnesiumbalansen
• C-vitamin främjar märkbart absorptionen av kalcium från kosten. Även D-vitamin förbättrar absorptionsgraden, men hjälper dessutom kroppen att mobilisera kalcium från benstommen och återuppta kalcium från njurarna och därmed undvika förluster genom urinen
• Proteinbrist hämmar kalciumupptagningen. Om protein, och då i synnerhet sådant som innehåller aminosyran lysin, finns i tillräckliga mängder tillsammans med kalcium, förbättras absorptionen avsevärt
• Oxalater i grönsaker samt fytinsyra från säd, soja, bönor, kan hämma kalkupptaget.
• Man antar att ett högt intag av fosfor i kombination med kalcium kan resultera i sekundär hyperparatyreoidism, Detta leder till en större frisläppning av kalcium från skelettet
• Ett kalcium/fosforförhållande på 2:1 förefaller att maximera kalciumupptaget och minimera förlusterna från benstommen
• Det har visat sig att personer som lider av ångest- eller orostillstånd kanske behöver ända upp till 5 ggr mer kalcium jämfört med en normalperson, p.g.a. att deras kalcium tenderar att vara bundet i form av kalciumlaktat
• Hälsoundersökningar i USA visar att kosten hos personer i åldersgruppen 18–44 år bara tillgodoser ca 60 procent av RDI (hälsovårdsmyndigheternas rekommenderade dagsbehov i USA), Intag av kalciumtillskott är därför klart indikerat, Extra kalcium behövs under graviditeten
• Speciellt aktivt idrottande kvinnor och kvinnor i övergångsåldern lider av kalciumbrist och behöver kalciumtillskott; särskilt effektivt är då kalcium tillsammans med tillskott av magnesium och D-vitamin
• Regelbunden men inte överdriven motion främjar kalciumupptaget i kroppen
• Ökat intag av protein fordrar högre intag av kalcium
• Ökat intag av koffein, alkohol, fosfater, protein, natrium/salt och socker ökar kalciumutsöndringen

Matlagning
Vid upphettning i matlagning minskas kalciuminnehållet med 10–30 procent.

Beredningsformer
Kalcium i dolomitform är mycket svårsmält. Endast några få procent av det totala intaget kan tillgodogöras och absorberas via ämnesomsättningen. Kroppens upptagningsförmåga av aminosyrekelaterad kalcium är hela 70–90 procent och således vida överlägsen den föregående formen. Mikrokristallin hydroxyapatit, citrat och glycinat är också utmärkta former av kalcium.

Benmjöl innehåller fosfor, och de flesta som är i behov av ett kalciumtillskott är betjänta av att förbättra kalcium/fosforförhållandet. Detta syfte motverkas av benmjöl och av kalciumfosfatformen. Man hittar också ofta tungmetaller i dolomit och benmjölstillskott.

Kalciumkarbonat är den billigaste källan och den mest alkaliska, men kalciumkarbonat är svår att ta upp för personer med nedsatt produktion av saltsyra. Denna form bör intas tillsammans med citronvatten eller/och saltsyratabletter. Många former av billiga kalciumtillskott har visat sig innehålla tungmetaller. Ostronskal och benmjöl innehåller ofta bly.

Korallkalk är en mycket basbildande form av kalk som kommer från havet. Kalciumcitrat är en av de allra bästa formerna av kalcium. Aminosyrabundet kalcium, kalcium EAP2, kalciumlaktat, kalciumglukonat, kalciumglycinat, kalciumcitrat, kalciummalat, kalciumfumerat, kalciumaspartat och mikrokristallin hydroxyapatit är lättare att ta upp men är dyrare former av kalciumtillskott. De omvandlas snabbare och lättare till jonformen. Hydroxyapatit innehåller dessutom levande enzymer, aminosyror, kollagen och mineral för ett överlägset kalciumtillskott för skelettuppbyggnad.

Det är bäst att inta kalciumtillskott flera gånger i samband med måltiderna, inta helst största dosen varje kväll före sängdags. Man förlorar mest kalcium när man sover. Upptag av kalk verkar vara något bättre mellan målen och nattetid. Inta gärna 2–3 tabletter eller kapslar kalcium-magnesiumtabletter före sängdags samt 1–2 st. på morgonen.

Dessutom kan ett kalciumtillskott ha en positiv och lugnande effekt på sömnen. Vissa kalciumtillskott kan i höga doser ge förstoppning. Detta kan undvikas genom att byta form eller inta en magnesium/kalciumkombination.
Ett bra kalciumtillskott bör innehålla halva eller lika mängder magnesium som kalcium.

Kom ihåg att mängden elemental kalcium är den avgörande mängden och inte kalciumsalter.
När kalcium är kelaterat det lättare för kroppen att absorbera det.

Nyckelorgan
Nerver, skelett (ben), tänder, hår, njurar, muskler, hjärta, tjocktarm.

Absorptionsbefrämjande ämnen
Vitaminer: A, C, D, F. Mineral: Mg, Mn, P, Zn, Fe.

Synergister
Mineral: Mg, P, Cu, Na, K, Se.

Antagonister
Vitaminer: A, B1, B6, B3, C, E, Mineral: Mg, P, Na, Pb, K, Zn, Fe, Mn, Cd.
Analyser och mätmetoder
Hårmineralanalys och kalcium
Dr Jeffrey Bland från USA har kartlagt förhållandet mellan höga koncentrationer av kalcium i håret och förhöjda bisköldkörtelvärden. Dessa förhöjda värden leder till en felaktig fördelning av kalcium från benstommen till kroppens bindväv och orsakar förkalkning av bindväv och blodkärl. Den mjuka bindväven skall normalt innehålla mycket små mängder kalcium.

Förhöjda kalciumnivåer i håret tyder på obalanser i ämnesomsättningen av kalcium i form av minskning av kalcium¬inne¬hållet i benstommen och med en motsvarande onormal ökning i kroppens blodomlopp, organsystem och bindväven. Det är i detta sammanhang också vanligt att magnesiumhalten i håret är förhöjd medan natrium- och kaliumkoncentrationerna är lägre än normalt.
Denna symtombild brukar intimt förknippas med olika typer av allergier.

• Individer med låga kalciummängder i håret lider av otillräck¬lig absorption av mineral från matsmältningskanalen, Detta kan ha sin orsak i otillräckliga mängder saltsyra i magsäcken, bristfäl-lig utsöndring av matsmältningsenzymer från bukspott¬körteln, födoämnesallergier vilka kan ge inflammationer i matsmältningskanalens slemhinnor samt ett flertal andra faktorer
• Övriga mineralnivåer kan ge ytterligare ledtrådar, En förhöjd aluminiumnivå kan vara ett tecken på toxicitet i bisköldkörtlarna, vilket orsakar en ökad sekretion av bisköldkörtelhormon, Låga nivåer av många av de övriga mineralämnena – zink, koppar, mangan, krom och selen – bör leda misstankarna till bristfällig absorption
• Högt Ca i förhållande till P visar på tendens till långsam ämnesomsättning och att man huvudsakligen är styrd av det parasympatiska nervsystemet
• Lågt Ca i förhållande till P visar på tendens till en snabb ämnesomsättning, att man huvudsakligen är styrd av de sympatiska nervsystemet
• Högt Ca i förhållande till K visar på tendens till låg sköldkörtelfunktion
• Lågt Ca i förhållande till K visar på tendens till hög sköldkörtelfunktion
• Högt Ca i förhållande till Mg visar på tendens till muskelspänningar, stram muskulatur, ökad bisköldkörtelaktivitet och tendens till hyperinsulinism
• Lågt Ca i förhållande till Mg visar på tendens till slapp muskulatur, nedsatt bisköldkörtelaktivitet och hypoinsulinism
• Lågt Ca i förhållande till Na visar på tendens till högt blodtryck
• Lågt Ca och Mg i håret tillsammans med förhöjt Na och K tyder på nedsatta eller utbrända binjurar

Serumkalcium, eller joniserat kalcium, varierar trots brister i kosten eller långsam förlust i benstommen. Förhållandet mellan serumkalcium och fosfor är mycket viktig för ett friskt skelett, friska njurar och många andra funktioner. Kvoten Ca:F:serum bör vara 1-2:1. Bentäthetsmätningar (DEXA) är ett bra sätt att utvärdera benskörhet.

Röntgen visar endast förändringar i skelettet som sker efter att urkalkningsprocessen pågått en längre tid och minst 30 procent av benstommen redan har försvunnit. Förhöjt kalcium i håret tyder oftast på behov av kalcium för en bättre benstomme, men kan ibland tyda på förhöjt serumkalk, bisköldkörtelstörning eller förhöjda D-vitaminvärden. Låga kalciumvärden i håret tyder på behov av kalcium. Dr Lowenburgs venkärlstest. Sätt en blodtrycksmanchett på mitten av vaden. Om smärta uppstår innan man har pumpat upp trycket till över 200 mg/Hg, misstänk kalciumbrist.

Exempel på studier, referenser

Tandlossning och kalcium
Tandlossning och sjukliga förändringar runt tandrötterna påverkas mycket positivt av ökat kalciumintag. 10 patienter tog ett kalciumtillskott (500 mg 2 ggr per dag) under 6 månader. Av dessa visade 8 av 10 minskat antal tandfickor, mindre tecken på tandlossning och betydligt lägre frekvens av inflammation runt tandrötterna. Röntgenbilder visade att benskörhetsprocessen hos käkbenet hade stannat upp, samt bevis på nybildning av käkben hos 7 av 10 deltagare.
Krook L. et al. “Human periodontal disease: Morphology and response to calcium therapy”. Cornell Vet, 1972;62:1:32-53.

Bentäthet och kalcium
Många anser att benskörhet är en barnsjukdom. Om man inte bygger upp bentätheten med kalcium- och mineralförrådet och stödjer bentätheten under barndomen och tonåren får man större problem med benskörhet senare i livet. Denna studie visar hur kalciumintag påverkar bentätheten hos unga flickor. Studien utvärderade användningen av 500 mg kalcium citrat-malat eller placebo hos 94 flickor i tonåren. Flickorna som intog kalciumtillskottet hade en bättre bentäthet.
Teegarden D. et al. “Calcium Supplementation Increases Bone Density in Adolescent Girls”. Nutr Rev, 1994;52:5:171-172.

Forskarna i följande studie och artikel anser att ett högre kalciumintag än RDI behövs för att uppnå en tillfredsställande bentäthet och förebygga benskörhet senare i livet. Dessutom minskar man risken för högt blodtryck och tjocktarmscancer genom att ta tillskott av kalcium. Rekommenderad dos på tillskott är 1 250 mg per dag hos barn och 1 450 mg per dag hos tonåringar.
Miller GD. et al. “Required versus optimal intakes: A look at calcium”. J Nutri 1994;124:1404-5.
Abrams SA. et al. “Calcium metabolism in girls: current dietary intakes lead to low rates of calcium absorption and retention during puberty”. Am J Clin Nutr, 1994; 60:739-43.

Bentäthet och förhållandet mellan kalcium och fosfor
En studie med 158 kvinnor uppdelades i flera grupper. Författarna anser att kalciumtillskott har marginella eller ringa positiva effekter i behandling av benskörhet om Ca: P förhållandet är mer än 1–1,25.
Albanese AA. et al. “Effects of dietary calcium:phosphorus ratios on utilization of dietary calcium for bone synthesis in women 20-75 years of age”. Nutr Reports Int, 1986;33:6:879-91.

Hydroxyapatit vid frakturer
60 vuxna kaniners benläkningsförmåga jämfördes efter standardiserade frakturer. De delades upp i grupper och en grupp fick organiska benstommeextraktet ossein-hydroxyapatit (Ossipan), en fick ossien-hydroxyapatit utan organiska ämnen, en fick kalciumkarbonat och en grupp var kontroll. Organisk hydroxyapatitgruppen hade bäst benläkning, dock förelåg ingen signifikant skillnad jämfört med den andra apatitgruppen. Artikelförfattarna anser att “hydroxiapatit har en uppenbar klinisk potential och bör betraktas som ett ämne som har specifika och sofistikerade effekter på benmetabolismen och inte bara som ett mineraltillskott”.
Annefeld M. “The influence of ossein-hydroxapatite compound (´Ossopan´) on the healing of a bone defect”. Curr Med Res Opin, 1986;10:241-50.

Hydroxyapatit och kalciumupptag
14 friska personer fick antingen Ossopan eller det mer konventionella tillskottet kalciumglukonat. Kalciumglukonat gav en kraftig och övergående generell kalciumhöjning (och fosfatminskning) och behandling med Ossopan gav en höjning av joniserat kalcium, samtidigt som den totala kalciumnivån låg oförändrad. Artikelförfattarna menar att kalciumupptaget från Ossopan är minst lika bra som kalciumglukonatupptaget och kan vara ett alternativ i klinisk praxis.
Budin T. et al. ”Absorption intestinale de calcium et de complexe osseino-mineral:evaluation par des dosages conventionnels”.
Schweiz med Wschr, 1986;116;50:1780-3.

Tibiaskaftsfrakturer
I denna dubbelblinda studie gavs antingen Ossopan eller placebo till 85 personer med fraktur på tibiaskaftet. Hos personer över 55 år (26 st.) kunde en signifikant förkortning i läkningstid ses jämfört med placebo. I en annan del av studien gav man Ossopan till 28 personer med svårläkta frakturer och 25 av dessa läkte inom ett par veckor.
Mills TJ. et al. “The use of a Whole Bone Extract in the Treatment of Fractures”. Manit Med Rev, 1965;45:92-6.

Intag av kalk från mat och tillskott tillsammans, är bäst för skelettet
Bland 170 friska kvinnor som passerat menopausåldern hade de med ett högt intag av kalcium, primärt genom kosten, eller genom kosten samt kosttillskott, en högre bentäthet än de kvinnor som enbart ätit tillskott.
Napoli N. et al. ”Effects of dietary calcium compared with calcium supplements on estrogen metabolism and bone mineral density”
Am J of Clin Nutr, 2007;85:5:1428-33

Kalk och benskörhet
Ökat intag av kalk i kosten skyddar kinesiska kvinnor från benskörhet. Kvinnor som intog högsta mängden av kalk (> 900 mg) genom kosten hade mindre förlust av benvävnad än grupper som intog mindre kalk i kosten.
Ho SC. et al. “High Habitual Calcium Intake Attenuates Bone Loss in Early Postmenopausal Chinese Women: An 18-Month Follow-Up Study”. J Clin Endocrinol Metab, 2004;89:2166-70.

Kalciumrikt mineralvatten minskar benförlust
Ett dagligt intag av 1 liter mineralvatten innehållande 596 mg Ca/liter visade sig minska takten av benförlust hos 152 kvinnor som hade passerat menopausåldern.
Meunier PJ. et al. “Consumption of a high calcium mineral water lowers biochemical indices of bone remodeling in postmenopausal women with low calcium intake”. Osteoporos Int, 2005;16:10:1203-9.

Förebygger frakturer
Optimala mängder av kalciumintag förebygger frakturer.
Lewis RD. et al. “Nutrition, physical activity and bone health in women”. Int J Nutr, 1998;8:3:250-84.

Kalk, D-vitamin och frakturer
Kvinnor som konsumerar > 12,5 g D-vitamin från mat och tillskott hade 37 procent lägre risk för höftfrakturer. Risken minskade inte med vare sig intag av mjölk eller mera kalcium i kosten.
Feskanich D. et al. “Calcium, Vitamin D, milk consumption, and hip fractures: a prospective study among postmenopausal women”. Am J Clin Nutr, 2003;77:2:504-11.

Kalcium, motion och benmassan
Intag av kalciumtillskott och regelbunden motion ökade benmassan hos 144 tonårstjejer i åldern 16–18 år. Intag av 1 000 mg kalciumkarbonat samt motion gav en ökning av benmassan vid alla mätningar efter en 15,5 månaders period.
Stear SJ. et al. ”Effect of a calcium and exercise intervention on the bone mineral status of 16–18-y-old adolescent girls”.
Am J Clin Nutr, 2003;77:985-92.