Jag har fått nog av aggressiva kvinnor. Som delar ut hugg, stick, backstabs och verbala snytingar som heter duga. Som baktalar och förtalar utan att ha en gnutta dåligt samvete. Som berättar vad illa saker andra sagt om en – ”bara så du vet vad andra säger, men jag kommer inte tala illa om dig” – när effekten är precis den. Att sätta en på plats, man ska inte tro man är något d.v.s. försök inte vara mer än du är

Efter ännu ett dolkhugg i ryggen av en “väninna” fick jag nog och skev denna artikeln – som fick överraskande mycket positiv respons och igenkänning på Sociala Media. Läs och se vad du tycker, kommentera gärna.

Så skyller man på männen, att de är de aggressiva våldsverkarna. Man målar upp en bild av att det är männen som är bärare av problemet – för att de är aktiva aggressors. Som att det är männen som slår, hotar och ställer till med alla problem. Visst, det finns och syns för att tidningarna framhäver det dagligen. Den synliga, aktiva aggressiviteten finns och ska givetvis åtgärdas. Men det är inte min personliga erfarenhet.

Av alla de tiotusentals män jag interagerar med i vuxen ålder har inte någon lyft ett finger mot mig. Tvärtom har de varit raka, positiva, uppskattande och klara i sin kommunikation. Inget inlindat aggressivt, för de verkar inte vara rädda för sin aggressivitet utan kan uttrycka den och eventuell frustration. Efter tonårsåldern har absolut ingen tafsat på mig, d.v.s. ovälkommen beröring på otillbörlig plats. Jag fick en hel del smällar när jag ställde upp med ett damlag i herrarnas basketbollsserie på universitetet, men det är för att killar ogillar att förlora i sport mot kvinnor… Så det ingick liksom i spelet och handlade ju bara om att ta bollen och göra mål. Ingen, absolut ingen, fick mig att känna mig mindre värd. 🙂

Men om man skulle räkna in passiv aggressivitet, verbala avsnoppningar, inlindade insinuationer och direkta verbala elakheter så toppar kvinnor helt. Kvinnor dominerar och briljerar när det gäller verbala avhyvlingar, förminskningar och nedsättande kommentarer eller blickar. En del kan vara riktigt skickliga – och det är svårt att bemöta för de ler snällt eller går in i offerrollen…

Annons

Betänk att jag är kvinna här, och inte man. Jag undrar hur det är för er män…?

Den verbala attacken kan vara med en skalpells precision, och ofta går de kvinnor som gör så rakt på hjärtat – d.v.s. ens självkänsla. Men lika fullt de som försökt skada mig mest – är just kvinnor och i flera fall högutbildade.

Vad handlar det här om egentligen?

Jag vill poängtera att givetvis har jag många underbara väninnor och kollegor som aldrig skulle göra detta, det finns ett starkt systerskap och mycket gemenskap bland de kvinnor jag har nära mig och samarbetat eller samarbetar med.

Men nu är jag fruktansvärt trött på detta beteende efter att ha fått flera attacker senaste veckan. Lade två poster på sociala media för att få det ur mig. Det var ”Avundsjuka göder ens olycka, men den som gläds med andra är alltid lycklig!” och ”Det finns alltid de som vill trycka ner dig, så omge dig med de som både ser hela dig och hjälper att lyfta dig!

Nu vill jag lyfta frågan. Jag vill få kvinnor att börja äga sitt eget problem. Vilket jag tror bottnar i ett par saker:

  • Kvinnor jämför sig ofta omedvetet med ”den perfekta kvinnan” och sätter då höga ideal på sig själva och andra. Ideal som är svåra att leva sig upp till, varvid det är lätt att känna sig otillräcklig och misslyckad – vilket man då gärna projicerar ut på andra. D.v.s. man försöker göra andra personer till bärare av de känslor som man själv har. Alternativt förminskar andra kvinnor för att försöka verka större och bättre själv…
  • Kvinnor ser upp till män och lyfter män, men inte kvinnor utan snarare trycker de ner andra kvinnor.
  • Kvinnor jämför sig fortfarande med män, och då gäller det att hävda sig (kompetens eller utseende) så att man blir sedd och får bekräftelse av männen. För de är de normgivande i samhället…
  • Kvinnor jämför sig även med varandra, och då ska man inte avvika. Man ska se eller vara (tänka) så lika ut som möjligt, för avvikande är hotfullt. In i ledet.
  • Kvinnor använder dubbelt så många ord som män, alternativt talar dubbelt så länge. Det innebär väldigt mycket mer verbal träning, och det kan vara svårt att både få en syl i vädret och bli lyssnad på. Jag brukar få be om att bli lyssnad på – även av mina medsystrar alltså… 🙂 Jag ber om att få tala till punkt. I min värld är Tystnad ett honnörsord.

Jag har mött och arbetat med kvinnor på alla ställen och nivåer i samhället, och jag tror att detta är ett utbrett problem. Som tar mycket energi och kraft från för många kvinnor. Därför att nedtryckt ilska leder till bitterhet, vilket är en energisugare som ökar risken för utbrändhet och sjukdom. Och djup trötthet och/eller utbrändhet är mycket vanligt bland svenska kvinnor idag.

Annons

Lösningen är nog inte att börja visa massa ilska, därför att forskning visar att det bara förstärker ilskan – man blir inte av med den. Men att känna och erkänna ilskan inför sig själv är en mycket bra början. Att börja äga sitt problem, s.a.s. Det finns en mycket positiv kraft i att bara känna sin ilska, därför att ilskans energi kan bränna bort och transformera.

Medvetenhet & Mognad

Som jag ser det är lösningen Medvetenhet & Mognad. Att man ser på sina beteenden, och slutar upp att bli passivt aggressiv och angripa andra. Gör upp med sina egna inre krav, och kanske ser till att bli NÖJD, GLAD och TACKSAM för hur man har det. Sluta upp att jämföra sig med andra som har det ”bättre”. Slutar att ständigt vilja förbättra sig själv och alla ovetandes runtomkring.

Allt behöver inte vara på topp hela tiden från välmålade tånaglar till perfekt frisyr och fräscht ansikte. Det är en rent omänsklig uppgift att vara bästa mamman och samtidigt bolla ett spännande, kreativt och utmanande jobb. Det är kanske inte så konstigt att vi svenska kvinnor är mest stressade i Europa, och utbrändheten kommer vanligen efter det andra barnet fötts.

Jag tror att vi kvinnor driver oss själva till vansinne. 

När vi inte får tid att bara vara – och vara oss själva – mår vi dåligt. Vi har ett fysiskt behov av ha det mysigt och vara lekfulla och kanske sinnligt sensuella.  Det är så vi fyller på näring och batterierna. Utan det så blir det lätt små explosioner överallt. Det pyser över av missnöje i verbala attacker, passiv aggressivitet med mera. Och det drabbar på alla plan…

Det är dags för kvinnligheten att gå in i en mognare fas – och bära och ta ansvar för våra egna känslor och inte skvätta runt dem. Kanska sänka ribban, och pausa prestationerna. Vara nöjda med den vi är och njuta av hur oerhört fantastiskt det är att vara kvinna! ❤️

Jag älskar att vara kvinna, skulle inte för allt i världen byta det mot att vara man. Jag har förenklat mitt liv och skalat bort en massa ”måsten” som jag hade förr. För kvinnlighet definieras inte i välmålade tånaglar, rätta kläder, högklackat eller perfekt utseende (typ de photoshoppade Barbieansikten som blivit epidemiska).

Kvinnlighet definieras av den där orubbliga, härliga inre själsenergin som är underbar, varm, kärleksfull och näringsrik. Det är en urkraft man vill vara nära för att man mår så bra av den. Den lyfter, helar och stärker. Den ger vila, återhämtning, kraft och glädje.

Bejaka och var glad och stolt över din egen kvinnliga urkraft!

Vi kvinnor behöver ta mer tid att bara vara – och vara oss själva – för att ladda vår underbara kvinnliga urkraft.

Kvinnor – sluta hacka på varandra och ta tillbaka er egen kraft. Den är unik, fantastisk – men ni måste se den och odla den själva.

Uppvärdera den – genom att ge utrymme för den och bekräfta den hos andra kvinnor. Tänk så mycket rikare livet kan bli då!

Varför inte börja nu?

Dr. Sanna Ehdin

Författare till 15 hälso– och livsstilsböcker.

.

Sluta ilska – börja älska.

Mening, kärlek & glädjeSannas Blogg

Annons